Att våga

Att känna sig ensam I sällskap är en fruktansvärd känsla,

men att känna sig älskad I sin ensamhet är fantastiskt.

Det svåra just nu är bara att jag känner båda känslorna samtidigt.

Jag har försökt skriva om detta, föröskt sätta ord på mosträvligheten i mitt inre, men jag har inte hittat rätt ord.

Det är ganska mörkt I rummet, träet är svalt mot mina bara fötter och jag står lutad med ena höften mot fönsterbläcket.

Min blick är fäst någonstans mellan stadens hus och den mörka höstkvällen frihet.

Jag har aldrig känt mig så levande och så frånkopplad samtidigt någon gång I mitt liv, det är en känsla som är svår att klä i ord.

En känsla svår att få grepp om, en känsla som håller hårt men samtidigt skjuter ifrån.

Jag kan tänka mig att denna motsträvlighet och jag har en hel del gemensamt.

Jag låter blicken vandra ned längs fönstret för att landa på min hand som vilar på fönsterbläcket, blyertspennan under min hand känns len och trygg mot min hud.

Jag tar upp den.

Jag har skrivit sedan jag var liten, när orden flytt ifrån mig har jag ofta vänt mig till pennan igen, till det som alltid funnits där för mig.

För att hitta tillbaka.

Hitta mig själv.

Och jag kan känna dem..

Orden.

Jag känner hur de rör sig I mitt bröst, hur de förösker komma ut, men varje gång jag börjat få fatt i någon utav dem så smyger de sig undan.

Det är därför jag står här vid fönstret, med staden framför mig och mitt eget trygga i ryggen.

Jag har alltid haft mina ord.

Jag har aldrig varit i den här situationen förut.

Det gäller dock inte bara för denna kväll det gäller situationen I mitt liv också.

Allting slogs omkull men föll samtidigt på plats när du dök upp.

Vad vi har, det har utmanat mig, väckt saker i mig jag aldrig känt, och fått mig att våga på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort.

Jag vet inte hur många kärlekar man får i livet som förändrar en, men jag vet att detta är en sådan kärlek.

Jag har varit äkta ifrån början.

Från första stund jag mött dig.

Lyssnat på hjärtat, inte huvudet.

Känslan, inte förnuftet.

Jag lifter blicken igen, lite högre denna gång, låter den långsamt vandra över hustaken mot himlen, innan den landar på månen som redan syns trots att natten är några timmar bort.

Jag vet inte varför men de senaste dagarna har jag haft en känsla av nostalgi vilandes över mig, en känsla av att gå vidare, titta tillbaka och förlåta.

Jag har vuxit mycket de senaste månaderna.

Vuxit in i mig själv.

Landat på något sätt.

Jag sluter fingrarna runt blyertspennan och ler för mig själv.

Orden börjar komma tillbaka.

Jag vänder mig snabbt om, tar upp anteckningsblocket som legat I en hylla bredvid mig och sätter mig sedan i fönstret, med fötterna över varandra och med fönsterkarmen i rggen.

När jag sätter den vassa udden mot pappret är det nästan så att en rysning rör sig genom min kropp.

Jag känner att jag hittat någonting.

Vad vet jag inte än.

Men jag vet att jag kommer att hitta det när jag börjar skriva.

Orden kommer komma.

Motsträvligheten börjar sjunka undan.

Jag tänker att jag ska skriva till dig, försöka få dig att förstå vad du fått mig att inse bara genom att finnas.

Men tanken glider undan igen, detta papper är inte menat för det.

Dessa ord är mina, och de är för mina ögon endast.

Äntligen är jag tillfreds med mig själv.

Med vad jag varit, vad jag är och vad jag håller på att bli.

Det har krävts mod, det har krävts oerhört mod.

Men jag har vågat möta mina rädslor..

Och ätnligen, är orden tillbaka igen.

Jag ler för mig själv, det är alltid värt det, tänker jag.

Att våga.

Ordlös 

Orden försvann.

Jag vet inte vart de tog vägen.

Men de lämnade mig.

Solen når mig där jag sitter, en svag bris letar sig in ifrån det öppna fönstret.

Men jag vet inte hur jag känner.

Jag vet inte vilka ord jag ska använda, för jag har inga ord.

Men tankar har jag.

Tiotusen om tiotusen, och de fladdrar omkring.

Onåbara.

Eller skrikandes.

Det finns inga mellanting.

Inte nu.

Jag står vid ett vägskäl.

Jag står vid en gräns.

Med ena foten halvt över.

Kanske är det därför orden har lämnat mig?

Kanske har de försvunnit just för att jag själv inte vet vart jag är på väg?

Hur ska jag kunna beskriva något jag inte kan sätta fingret på.

Nu anar jag att detta nog låter obehagligt... skrämmande.

Men det är det inte.

Det är…

Som sagt, orden har lämnat mig.

Men det är vackert.

Jag behöver inga ord just nu.

Jag behöver bara exakt det jag har.

En svag bris av sommar, en sol som värmer och en fot halvt över gränsen… 

Det är mörkt i rummet.

Jag lyssnar till dina andetag.

De är djupa och lugna.

Jag märker att jag andas i takt med dig.

Min blick smeker sig över din profil

Det gör ont.

Mitt hjärta värker.

Jag visste inte att man kunde älska såhär.

Jag visste inte att man kan bli tårögd av ömhet, av kärlek.

I nästan ett år har du funnits i mitt liv.

Jag tänker på det nu, till ljudet av dina andetag, till känslan av ett hjärta som sväller över.

Det har varit så mycket upp och ned.

Så mycket tveksamhet, tårar.. frustration…

Men allt det känns så avlägset nu.

Det var en annan tid, i ett annat liv.

Jag har letat efter någon som kunde ge mig allt jag trot att jag velat ha.

Jag har tjatat, krävt, kvävt och gråtit.

Men jag har bara sett det ur ett enda perspektiv, jag har lyssnat med stängda öron.

Tills jag plötsligt stannade upp, började reda ut allt det jag flytt ifrån och det var då jag såg det.

Under hela denna tid, har jag haft dig vid min sida.

Tålmodig, omtänksam och med så mycket kärek i de där guldgröna ögonen.

Jag är inte enkel.

Jag är inte lätt att vara nära, trots att det är exakt det jag trott mig vara.

Men jag har inset det nu.

Jag har handlat av rädsla, reagerat med egoism och talat i frustration.

Ingenting av det finns längre kvar.

Jag ligger i ett mörkt rum, i en stor stad, med storstadsljud, men det är dina andetag jag hör.

Jag tänker på dikten du skrev till mig när vi precis träffats.

En kväll du kom hem i mörkret, när du lämnat vännernas skratt i staden, en kväll då du klivit in genom dörren till lägenheten och sedan skrivit en dikt.

Jag tror inte jag tog in det då.

Vad det egentligen betydde.

Jag har varit så blind, jag har fumlat runt i mörker.

Att leta med stängda ögon är att hålla sanningen utanför.

Men jag har börjat öppna dem nu.

Jag har börjat inse, vem jag är, men även vad jag gjort.

Framförallt har jag börjat inse vad jag vill, jag har börjat landa i mig själv, slutat fly.

Jag låter blacken vandra mot våra händer, dina stora trygga, över mina små.

Minns alla gånger du fäst en hårlock bakom mitt öra, klappat över min kind eller lagt en hand på min höft.

Jag hoppas att det inte är för sent.

Jag hoppas att jag kan nå dig nu.

Jag vill visa dig att jag ser nu.

Jag förstår nu.

Jag trodde att jag älskade.

Nu vet jag att jag gör det.

Jag vet vart den sitter.
Känslan.

Jag vet exakt vart den sitter och jag vet exakt hur den känns.

Men jag vet inte hur jag ska kunna bära den.

Hur jag ska kunna andas när den tar så mycket plats.

Den tar plats.
Men samtidigt är den så liten.

Jag ser dina guldgröna ögon framför mig när jag sluter mina egna havsblå.

Du har alltid samma blick bakom mina ögonlock.

Den där mjuka, kärleksfulla och något retsamma blicken.

Blicken som är det enda tydliga botemedlet mot just Känslan.

Känslan som bosatt sig precis mellan mina bröst, men 5 centimeter ner.

Känslan som kräver.
Känslan som lamslår.

För jag vet inte hur jag ska kunna bära den.

Utom när du ser på mig sådär.
Den blicken gör allt fjäderlätt.

Den blicken känns som att falla, men samtidigt landa i något väldigt varmt och mjukt.

Speciellt när du ler det där långsamma, lite sneda, leendet. 

Om du bad mig sätta ord på hur det känns när du tar mig i famnen när Känslan fått fäste skulle jag först bli tyst.
Jag vet exakt hur det känns, men jag vet inte hur jag ska kunna förklara det storartade som sker, med så enkla ord.

Känslan är intensiv, den kräver uppmärksamhet, jag är som en blomma av is och Känslan sitter precis där alla blomblad går ihop.

Allt jag är, sluts runt Känslan.

Utom när du tar mig i din famn.

Det är då jag får tillbaka mig själv.

Jag får tillbaka mina blomblad.

Det är i din famn det slutar vara is och istället blir ljust ljust gult.
Med en varm och kraftfull röd mitt.

Jag är dig så tacksam.

Jag har alltid haft mina blomblad, du har inte gett mig dem.
Men du har fått mig att börja hitta tillbaka till dem.

Du har till och med fått mig att börja få fram nya...

Jag kommer nog aldrig kunna förklara det så att du förstår det helt.

Men Känslan har alltid varit min följeslagare.
Plågat mig i perioder, jagat mig i omgångar, men aldrig lämnat mig helt.

Aldrig gett mig frid.

Jag har varit instängd.
Sluten kring Känslan.

Så hur ska jag kunna förmedla det stora i att jag nu börjat få tillbaka mitt jag.

Men det är en kamp.

För mitt i det där vackra  så försöker ge tillbaka, jag försöker ge dig av det du låser upp i mig.


Men Känslan vill inte ge med sig.
Den vill vara kvar.
Komma tillbaka.
Ta plats.

Så den lever på mina svagheter, svagheter den själv planterat under år, månader, veckor och dagar av att inte få falla och sedan landa i något mjukt och varmt.

Känslan får fäste när jag bara fortsätter att falla.


Så det är en kamp, när Känslan sluter mig kring sin iskyla och jag har närmare till den än till dig.

Då når jag inte dig.
Då når jag inte mig själv.
Då når jag ingenting.

Jag blir bara iskall.


Så när jag stänger mina ögonlock för att möta det där mjuka i den guldgröna blicken är det inte bara för att hitta tillbaka till det som gör att jag kan nå dig igen.

Det är lika mycket för att hitta tillbaka till det som gör att jag vet att det finns hopp.
Det finns ett liv utanför Känslan.
Det finns en framtid...

och jag är så tacksam för att du ser mig och inte Känslan, de där dagar när jag inte når någonting.

För det är just det, att du ser mig, som gör att jag kan se mig själv.

Jag tecknar cirklar.

På ett vitt papper tecknar jag cirklar av kol.

Svarta cirklar som stänger inne det ljusa samtidigt som det håller det utanför.

Jag kan tänka mig att det är så du ser på mig.

Att jag håller dig utanför samtidigt som jag stänger dig inne.

Men just nu spelar det ingen roll, det enda väsentliga just nu är känslan jag får när ytterligare en perfekt cirkel sluts av kolbiten jag håller i min hand.

Jag är vänsterhänt, så när jag stannar upp för ett ögonblick, just för att betrakta det jag ägnat min senaste timme åt, så ser jag att nästan alla cirklar är svagt utsuddade, om än perfekt rundade.

De är diffusa.

Vilket är ett ord som nästan känns löjligt passande för mitt sinnestillstånd.

Jag tecknar med kol, just för att det är det som blir kvar när en eld brunnit ut.

Man kan försöka hålla den vid liv, men i slutändan, är det bara kolet som återstår.

Kolet och jag.

Vilket är den exakta anledningen till att det är just en kolbit jag håller i min hand nu när jag sitter på köksgolvet i en dunkel lägenhet med ett skissblock vilandes på mina knän.

Jag tecknar en symbol för evighet, en symbol för skydd, men jag tecknar den i kol.

Det som återstår när något tagit slut och tagit skada.

Jag drar kolbiten nedåt i en perfekt halvcirkel sedan upp igen, för att möta den punkt jag startade ifrån, vilket är exakt det jag också gör.

Det var i denna lägenhet, i detta kök, allt tog sin början.

Det som brunnit ut och skadat mig.

Men precis som cirkeln är jag fulländad när jag kommer tillbaka till min startpunkt.

Jag är en helhet, oskadad som cirkeln, men diffus och precis som cirkeln så stänger jag in samtidigt som jag håller utanför.

Hur många gånger man en följer en cirkel så kommer man tillbaka.

Det är likadant när man följer gamla mönster.

Jag tänker på dig igen, på att du får mig att vilja våga.

Jag är trött på att vandra samma vägar, stänga inne samtidigt som jag håller utanför…

Och med den känslan i bröstet så ser jag ned på kolbitens svärta mot min blekhet, lyfter den och mellan alla cirklar drar jag ett streck.

Det är inte rakt, för det är nya vägar sällan, snarare är det ojämnt, precis som jag, men det är en början, en början där jag inte stänger in eller stänger ute.

Istället är det vitt både ovanför och under.

Vilket är det jag vill med dig.

Ibland vill jag att du är stark och hjälper att hålla mig uppe, men samtidigt vill jag kunna bära upp dig.

Det kommer inte vara rakt, men det kommer inte att sluta där det börjat.

Jag lägger ned kolbiten och tar upp telefonen.

Jag drunknar.

Jag drunknar i sorg.

Jag drunknar i minnet av dina bruna ögon.

Jag drunknar i minnet av dina ord.

Men jag försöker simma mot ytan.

Jag vill inte sitta fast i detta längre.

Jag vill upp.

Jag vill hitta mina vingar igen.

Du klippte dem, drog ned mig under ytan och du släpper mig inte.

Men jag vill inte längre.

Jag vill slå mig fri.

Mina hjärtslag slog för dig, jag fyllde dina lungor med mitt syre och jag gav dig det allt det vackra i mig.

Men det räcker nu.

Jag har ett liv, ett vackert liv och jag försöker hitta tillbaka till mitt leende.

Men när jag sluter mina ögon är det dina nötbruna jag möter.

Efter alla år, efter alla hundratals månader, efter alla tusentals dagar, är det fortfarande ditt ansikte jag ser när jag lägger mig för att sova.

Jag hatar dig för det.

Jag hatar dig för att jag inte blir fri.

Men mest hatar jag dig för att du inte kan slå dig fri från dina demoner.

Vår kärlek var, och är, det mest magiska jag någonsin varit i.

Aldrig har jag känt mig starkare än vid din sida.

Men aldrig har jag varit svagare.

Att förlora en kärlek gör ont, men smärtan i att förlora sig själv går inte ens att beskriva.

Jag förlorar mig själv i din närhet, gång på gång.

Men aldrig är jag så vilsen som när du försvinner.

Mitt hjärta är inte krossat.

Mitt hjärta har nästan tagit slut.

Jag drunknar fortfarande, jag har inte hört din röst på fler dagar och nätter än vad vi fick tillsammans den sista gången, men ändå kan jag inte andas.

Vi är så synkade.

Varje gång jag börjat resa mig så drar du ned mig igen.

Men inte denna gång, denna gång är det jag som lämnar.

Denna gång ska jag sätta mig själv främst.

Denna gång ska jag ta ett djupt andetag, fokusera, och simma mot strömmen.

Hitta ytan, ta tag i kanten, häva mig upp.. och stå på mina ben.

Jag ska inte vända mig om.

Jag ska inte låta mig drunkna igen.

Även om det finns en del av mig som inte vill något hellre än att hjälpa dig upp över kanten.

Men det kan bara du göra, mitt syre kan inte fylla dina lungor, de måste fylla mina.

Att vi båda går under är den sämsta av lösningar.

Jag drunknar, varje dag, men alltmer sällan, för jag närmar mig ytan.

Ibland kan jag till och med andas, känna solen i ansiktet och börja hitta en kant att få fäste mot..

Men att lämna dig, är det absolut svåraste jag någonsin gjort.

För jag älskar dig, igår, idag men inte i morgon.

Farväl.

Jag öppnar munnen, jag försöker få fram ord, jag försöker få fram vad jag känner.

Men jag förblir tyst.

Din blick skiftar från trötthet till sorg.

Dina gröna ögon blir långsamt tårfyllda och jag kan känna hur sorgen får fäste även i mig.

Men jag kan inte tala.

Jag får inte fram ett ord.

Inga ord räcker till, orden är slut.

Vi har förbrukat dem.

Jag slår ned min blick, till golvet, till mina nakna fötter bland krossat porslin.

Jag tar ett andetag, ett djupt, innan jag långsamt höjer blicken igen.

När mina ögon når ditt ansikte vänder du dig halvt om, du vill inte visa dina tårar.

Men jag ser dem, hur de smeker sig ned över din kind, och trots smärtan som långsamt tar över mig så påminns jag om att din profil är det vackraste jag vet.

Plötsligt översköljs jag utav en trötthet, en förlamande trötthet.

Jag sjunker ned till golvet.

Porslinet krasar till under min hud men jag känner inte smärtan.

Jag känner bara tyngden av de drömmar som en efter en krossas i mitt hjärta.

Jag inser plötsligt att du ser på mig så jag vänder upp min blick.

Dina gröna ögon är rödkantade, men blicken är beslutsam.

Vi ser på varandra, allt som varit och allt som ännu inte hunnit bli finns mellan oss.

Det är en en tystnad i rummet som är öronbedövande och så mycket känslor att jag märker att jag håller andan.

Jag andas långsamt ut.

Jag skulle kanske kunna göra någonting.

Säga något.

Något som skulle kunna hindra det jag vet kommer att ske nu.

Men jag kan inte.

Jag har inte mer.

Det är bara stilla.

Stillhet och en ocean av sorg.

Med din blick fäst i min, sätter du dig långsamt ned på knä, att du sätter dig i den halvt intorkade fläcken med rödvin är det ingen utav oss som ens reflekterar över.

Solen börjar gå ned, men den lyser in i lägenheten, färgar rummet varmt och rött.

Några av glasskivorna på golvet glimmar till, reflekterar tillbaka solens strålar.

Jag ser dem i ögonvrån för mina ögon är fortfarande fästa vid dina.

Jag vill slå ned min blick igen, men du låter mig inte.

Dina gröna ögon borrar sig in i mina och jag kan bara möta dem.

Det gör ont.

Det gör så ont i hela mitt väsen.

Alla tysta frågor, alla outtalade ord om skuld, vanmakt, krossade drömmar och en kärlek som vi både kväver.

Jag känner hur mina underläpp darrar till.. tårarna är salta och varma.

Jag kan inte stoppa dem.

Jag kan ingenting.

Att bara sitta här, framför dig, mitt bland krossat glas och porslin, med känslan av att knappt kunna andas av sorg, är nästan mer än jag kan hantera. 

Tiden står still.

Jag vet inte ens om jag andas längre.

Jag är bara medveten om insikten som börjar få fäste i mig.

Insikten av att jag vet att vi gjort allt vi kan, men att jag inte vet hur jag ska gå vidare, orka möta framtiden, utan dig.

Dina gröna ögon vilar fortfarande i mina och jag undrar plötsligt hur jag ska stå ut med att inte se dem, att aldrig mer få möta din blick.

Porslinet knastrar till när jag ändrar ställning och sätter mig på knä som du.

Rummet skiftar i purpur, skuggorna blir längre, natten är på väg.

Du är bara några centimeter ifrån mig men det skulle kunna vara mil.

Det känns som att jag aldrig kommer att vara nära dig igen.

En tanke börjar ta form i skärvorna av kaoset i mitt inre, men innan den riktigt hinner fästa så ser jag hur du höjer din höger hand.

En fjäderätt smekning över min vänstra kind, när du varsamt fäster en hårlock bakom mitt öra. Jag sluter ögonen, böjer ned mitt ansikte och det känns som att jag går sönder.

Jag är översköljd av känslor, sorg, utmattning, hopp och kärlek rasar inuti.

Men så känner jag hur du, med ett finger under min haka, lyfter upp mitt ansikte.

Jag öppnar mina ögon igen, möter dina.

I allt det gröna kan jag se den.

Kärleken.

Vetskapen om att hur mycket allt än går sönder och krasas runt om oss så är det vi.

Jag ler ett svagt leende mellan tårarna och och tar din hand.

Våra fingrar flätas ihop och tanken har slutligen nått fram, genom känslokaoset.

Jag ger aldrig upp dig. 

Jag berättade om dig.

Det var höst.

Det var mörkt och jag satt på golvet i en tom lägenhet.

Med telefonen tryck mot mitt öra så berättade jag om dig.

Hur dina ögon gnistrade när du talade om något du var passionerad om.

Hur du drog handen genom håret när du blev nervös. 

Om hur du alltid använde för stora ord när du skulle beskriva en känsla.

Jag tystnar i luren, tar ett andetag.

Jag kan se dina gröna ögon framför mig, hur de betraktade mig med den där blicken av smärta och kärlek.

Jag sluter mina ögon, andas ut och fortsätter.

Mina ord målar upp en bild av dig, men de gör dig inte rättvisa.

Din skönhet kan inte uttryckas med mina ord, de tar slut, jag börjar om men tystnar igen.

Ute viner vinden, det är lite kyligt där jag sitter men jag kan inte förmå mig att resa mig och gå.

Du finns i väggarna.

Du finns överallt.

Jag hör hur en fråga ställas, vilket för mig tillbaka till samtalet.

Men mina ord vill inte komma ut, jag vet inte vad jag ska säga.

Hur ska jag kunna beskriva det?

Hur ska jag försöka sätta ord på det som rör sig i mitt bröst, som tynger mina andetag och färgar min verklighet svart och dunkel?

Mina ord kan inte uttrycka det mitt hjärta knappt orkar bära.

Det river i mig, det ger inte med sig.

Jag minns känslan av dig i min famn, hur du alltid log när du slog upp ögonen på morgonen och mötte min blick.

Men samtidigt minns jag det andra.

Det svåra.

Det tunga.

Det som väggarna viskar om.

Det som river i mig.

Det jag aldrig kommer glömma.

Jag öppnar munnen, tar sats.

Men det enda jag får ut mig är ett svagt läte som jag inte känner igen.

Ett läte ifrån djupet av mitt väsen.

Ett läte av sorg.

Av smärta.

Av tyngd.

Jag klickar av samtalet, tappar telefonen i golvet och sjunker ihop i fosterställning.

Minnena översköljer mig.

Hur du alltid lyfte på ögonbrynet när du trodde jag var ironisk.

Hur du brukade sätta dig i fönstret med en kopp te och titta på människor utanför när du behövde fotfäste.

Dagarna vi vandrade genom stan, hand i hand, diskuterande om allt och ingenting.

Alla dagar vi vaknat, ätit frukost på balkongen, alla skratt, alla planer.

Men även de gånger vi bråkat.

De gånger vi skrikit...

... De gånger vi avbrutit oss mitt en diskussion, tagit ett steg fram och förenats i en kyss.

Passion.

Hetta.

Kärlek.

Det gör så ont i mig att jag knappt får luft.

Jag inser att jag gråter.

Salta tårar som inte ens är i närheten av att uttrycka all den sorg jag känner.

Jag hann aldrig.

Det var försent.

Om jag bara kunnat hade du aldrig sprungit ut på den där vägen.

Aldrig blivit träffad.

Aldrig försvunnit.

Mina tårar slutar rinna, jag kan inte gråta längre.

De räcker inte till.

Min sorg kväver mig.

Jag tar upp telefonen igen, hör hur signalerna går fram.

Du kommer aldrig tillbaka.

Du kommer aldrig att le igen.

Aldrig andas.

Aldrig leva.

Men du kommer aldrig att glömmas bort.

En dag från nu.

En vecka från nu.

Ett år från nu. 

Ett liv från nu, 

du kommer aldrig att glömmas bort.

Jag berättade om dig.